Nu har det snart gått tre veckor sedan mina ögon sprängdes alldeles röda, och än har inte infektionen flytt sin kos. Det börjar bli lite smått irriterande att se suddiga siluetter och torka vätska, som för främlingar förmodligen ses som tårar, i en liten flickas öga. Men jag tycker inte om att klaga. Min Christoffer har lärt mig att det blir så mycket enklare om man lämnar klagomålen hemma och ser saker och ting från den ljusa sidan istället. Tja, det har väl i och för sig hängt med mig ganska länge, men han har liksom lockat fram det ännu mer i mig och det gillar jag! 

För ett år sedan hade jag garanterat legat hemma i sängen och rivit sönder tapeterna av rastlöshet, eftersom jag alltid varit hemma så fort jag haft minsta lilla sjjukdoms symtom. Men icke! Nu har jag varit i skolan nästan hela veckorna, förutom några stunder då jag verkligen inte orkat. Men jag höjer mitt lilla rynkiga finger och säger; det känns faktiskt himla bra att göra något vettigt och inte bara ligga hemma och slöa. Jag har ju liksom inte behövt krypa fram. Jag har bara behövt dra ner lite på tempot och de stojiga tokigheterna. 

 

   Nog om den förödande ögoninflammationen. Jag mår ju faktiskt riktigt bra! Om det inte var för alla läxor och stress skulle jag faktiskt kunna säga att jag mår helt fantastiskt! Livet är påväg i rätt riktning och jag är så otroligt nyfiken på vart livet kommer att ta mig i framtiden, eller...vart jag kommer att hamna. Just nu har jag ingen aning om vart jag kommer att befinna mig om ett år. Kanske jobbar jag fortfarande på ica, kanske har jag flyttat hemifrån, kanske bor jag i en annan stad, har ett nytt jobb eller kanske till och med pluggar. Jag har verkligen ingen aning! Det kittlar lite i magen när jag tänker på det. Det är spännande! Lilla Sofia håller på att växa upp hur lite hon än vill inse det, och jag är nog både väldigt redo och väldigt inte redo att kasta mig ut i världen och ta hand om mig själv. Det är mycket ansvar som väntar, och det är mycket man måste hålla reda på och få att gå ihop. Det är skönt att veta att jag inte är ensam hur som helst, och att jag fortfarande kommer ha familj och vänner kvar som stöttar och pushar. Med längtan och förväntan hoppas jag nu på att jag, om inte allt för länge, får påbörja min nya resa och bygga ett nytt slags liv. Med min fina Christoffer.