Det finaste jag vet.
Jag önskar mig en framtid med dig i födelsedagspresent, för du är allt jag vill ha och behöver.
Jag har så fina vänner!
Igår fick jag en krya-på-dig gåva av Emma och Camilla i form av en chokladask och idag fick jag en jättestor julklapp av Felizia med en massa godis och andra gottis. Jag är så glad att jag har så fina vänner sig skämmer bort mig med sånt här. Åh vad jag tycker om er!
Dubbel Bubbel.
Igår kväll drack jag och min man bubbel och badade ute i den kyliga trädgården, som nu till jul är smyckad med lysande snöflingor och lampor i träden. Det är så fint och tyst här ute, och det var otroligt mysigt att koppla av lite. Det var dock hiskeligt kallt allt komma upp i den bitande kylan på vägen in.
Idag har vi haft adventsfika hemma hos mig, med en massa bakverk och julgodis. Det är så gott med hembakat till jul, och såklart måste man fira tredje advent - det är ju snart är jul. Jag och Christoffer åkte dock lite tidigare än de andra gästerna för att han skulle hinna hem och jobba lite innan det är dags att krypa till kojs. Men innan jobbet kallade hann vi ta en var sin varmkorv och en kopp te i köket.
Innan vi lägger oss ska vi fixa och trixa lite med julkort och kanske se en film. Sedan ska jag kramas och gosa med min gosse i hans varma säng och drömma sött innan jag vaknar upp till en ny dag bredvid honom. Jag längtar verkligen tills vi får ett eget, då jag kan kalla hans hem för mitt. Där vi båda känner oss hemma.
Gonatt!
Det är coolt att vara kär, men det är inte coolt med var i ögat.
Nu har det snart gått tre veckor sedan mina ögon sprängdes alldeles röda, och än har inte infektionen flytt sin kos. Det börjar bli lite smått irriterande att se suddiga siluetter och torka vätska, som för främlingar förmodligen ses som tårar, i en liten flickas öga. Men jag tycker inte om att klaga. Min Christoffer har lärt mig att det blir så mycket enklare om man lämnar klagomålen hemma och ser saker och ting från den ljusa sidan istället. Tja, det har väl i och för sig hängt med mig ganska länge, men han har liksom lockat fram det ännu mer i mig och det gillar jag!
För ett år sedan hade jag garanterat legat hemma i sängen och rivit sönder tapeterna av rastlöshet, eftersom jag alltid varit hemma så fort jag haft minsta lilla sjjukdoms symtom. Men icke! Nu har jag varit i skolan nästan hela veckorna, förutom några stunder då jag verkligen inte orkat. Men jag höjer mitt lilla rynkiga finger och säger; det känns faktiskt himla bra att göra något vettigt och inte bara ligga hemma och slöa. Jag har ju liksom inte behövt krypa fram. Jag har bara behövt dra ner lite på tempot och de stojiga tokigheterna.
Nog om den förödande ögoninflammationen. Jag mår ju faktiskt riktigt bra! Om det inte var för alla läxor och stress skulle jag faktiskt kunna säga att jag mår helt fantastiskt! Livet är påväg i rätt riktning och jag är så otroligt nyfiken på vart livet kommer att ta mig i framtiden, eller...vart jag kommer att hamna. Just nu har jag ingen aning om vart jag kommer att befinna mig om ett år. Kanske jobbar jag fortfarande på ica, kanske har jag flyttat hemifrån, kanske bor jag i en annan stad, har ett nytt jobb eller kanske till och med pluggar. Jag har verkligen ingen aning! Det kittlar lite i magen när jag tänker på det. Det är spännande! Lilla Sofia håller på att växa upp hur lite hon än vill inse det, och jag är nog både väldigt redo och väldigt inte redo att kasta mig ut i världen och ta hand om mig själv. Det är mycket ansvar som väntar, och det är mycket man måste hålla reda på och få att gå ihop. Det är skönt att veta att jag inte är ensam hur som helst, och att jag fortfarande kommer ha familj och vänner kvar som stöttar och pushar. Med längtan och förväntan hoppas jag nu på att jag, om inte allt för länge, får påbörja min nya resa och bygga ett nytt slags liv. Med min fina Christoffer.
Frukost i sängen.
Jag startar första avsnitter på tredje säsongen av Gossip Girl med leverpastej smörgåsar och ett glas juice. Jag fortsätter att kurera mig i sängen idag, men ska även försöka ringa ett samtal angående studenten och plugga lite historia. Hur dagen slutar återstår att se!
Kurerar mig själv.
Den här veckan har varit fullspäckad och tiden har sprungit förbi. Kanske lite för fort. Jag har nämligen varit lite hängig idag, så jag har stannat i sängen och kurerat mig själv. Jag blir nog hemma från skolan imorgon också, då jag ändå bara har en lektion. Jag måste försöka hålla mig frisk, för sista året i gymnasiet har man inte tid att vara sjuk. Det är för mycket man missar! Förhoppningsvis blir jag bättre imorgon.
Jag har köpt nya ljus och smaskiga yollibox, så nu myser jag framför gossip girl i mitt rum. Utifrån vardagsrummet hör jag mamma och Samuels dova skratt. Det glädjer mig! Samuel åker hem till pappa ikväll dock, så vi ses inte igen på en vecka. Det är lite konstigt att vara borta ifrån honom så länge numera eftersom jag är van att vi alltid är med varandra dag efter dag, vecka efter vecka - men jag vänjer mig mer och mer. Jag gissar att det blir svårt att flytta hemifrån när det väl gäller sen, även om jag drömmer om det lite varje dag. Jag längtar efter att få skapa mitt eget hem där jag kan känna mig lugn och trygg. Det hem jag kan kalla min fasta punkt och som jag, tillsammans med någon, kan bygga upp liv och traditioner. Där skratt och kärlek får rum. Dit längtar jag. Men ännu trivs jag bra här hemma, och här kommer jag stanna ett tag till.
Och så till sist vill jag ge en stor fet bamse kram till alla nära och kära som står vid min sida i vått och torrt. Det betyder mer än ord någonsin kan beskriva. För trots att livet är en levande berg-och-dahl bana så vill jag se det positiva i det som händer och tro på att allt har en mening. Tack till er som finns hos mig, även när det är svårt och när leenden och skratten är långt borta. Tack till er som som finns hos mig, även när det är lätt och när skratten i allra högsta grad är närvarande. Tack för livet, när det är lätt som svårt, för skifningar och skillnaderna visar att jag lever. Ingens liv är lätt, för vad skulle då utmaningen vara? Låt oss vara tacksama för det liv vi har och ta vara på de stunder vi älskar och tycker om. Vi har fått våra liv för att leva dem!
#luckiestgirlontheplanet
Jag är så otroligt lycklig, att jag nästan spricker faktiskt. Det är liksom precis på gränsen att bubbla över, som trycket i en champagne flaska. Det säger bara pang poff och så sprutar all skumpa ut, lika som glädjen sprudlar och spinner och sprätter.
Pusselbitarna faller på plats, en efter en, och det känns bara bättre och bättre ju mer tiden går. Jag är nyfiken vart livet tar mig, och oss, och jag vill veta mer. Jag vill utforska och genomsöka livet. Tillsammans. Fjärilarna är mina kompisar, och de viskar små hemlisar till min mage att något är på gång. Men jag får inget veta. Bara att det snart, i framtiden, kommer ske underbart mysiga ting. Att allt kommer att bli bra. Att det här är rätt. För det känns så jävla rätt! Jag vill satsa hela mig på det här, för du gör mig så fruktansvärt glad och jag fullkomligt älskar dig
Assistent.
Det första jag såg när jag vaknade i morse var min favorit pojke. Som vanligt låg han och log i sömnen medan han kramade om mig så som bara han göra. Jag somnade om och vaknade kl 6 av ett samtal från hans far. Dags att gå upp. Som vanligt inser vi hur överskattat det är att gå upp på morgonen, så vi ligger kvar och myser lite för länge i sängen innan vi till slut tvingar oss upp. Väl uppe flyger kläderna på i en väldig fart och det är dags att göra frukost. Som vanligt hinner min gosse före mig in i köket. Han frågar vad jag vill ha till frukost och fixar sedan milkshake till oss(som är gjord på fryst banan, kakao och vaniljsocker). Till det rostar vi mackor.
Efter en lugn frukost går vi in i badrummet och borstar tänderna, och jag skriver ett flertal lappar med uppmuntrande notiser på och klistrar fast de på olika ställen i hans rum, innan vi snörar skorna och tar oss ut i lastbilen.
En väldigt blåsig dag börjar fint, som assisten(en titel som föraren själv av givit mig). Inte för att jag tycker att jag gör så mycket, men det är jag tydligen ensam om. Sålänge jag gör någon glad och inte är i vägen är jag nöjd, haha. Till lunch köpte jag en låda med pasta och köttfärssås, pasta sallad och en flaska mango nektar.
Efter en vanlig dag i lastbilen fick jag, som allra vänligast, skjuts hem till dörren. Hejdå-kram. Hejdå-puss. Beep-beep-beep-beep-klick, inne i lägenheten. Det surrande ljudet i hissen både irriterade mig och gav mig känslan av välbehag. Mycket märkligt! I samma sekund som nyckeln vred om i låset och dörren gick upp ser jag en leende mor som välkomnar mig med öppna armar. Hon bjuder på wok innan jag måste kila iväg till jobbet. Snabba puckar!
Jag vet inte om det är mina tunga andetag, mina pyjamasbyxor eller mitt rosa hår som får passagerarna på tunnelbanan att se så underligt på mig - som om jag gjort något fel. Men det struntar jag i. Jag struntar i vad de tycker. För jag är glad. Glad för att ännu en dag ha fått spendera tid med min favorit person, glad att jag får kalla honom min och glad att han har ramat in mig i en guldram allra närmast hjärtat. Det är väldigt skönt när man lär sig att koppla bort andras åsikter och bara leva som man själv vill. Man mår tveklöst mycket bättre då!
Utanför jobbet träffade jag på Sara, min fru, som var påväg hem till sin boning. Jag fick en bamsekram och ett stort leende på läpparna. "Jag har varit arg idag" sade hon bestämt och skrattde lite efteråt, sådär som hon gör, men jag fick aldrig veta varför hon varit så arg. Istället bytte jag om till jobbkläderna och tog en banan i fika rummet innan jag gick ut och satte mig i kassan för att betjäna kunderna. Det var inte så mycket folk till att börja med, men lite senare blev det ganska stressigt. Det var mycket som hände samtidigt. Samtal, kunder som frågade efter varor, personal som skulle hem eller på rast och kunder som ville betala...
Under min rast pratade jag lite med Josef. Han berättade lite om sin framtid och hur kan känner inför händelser som kommer att ske inom en snar framtid. Jag ser fram emot att höra mer! Innan stängning lärde han mig hur man stänger salladsbaren, vilket jag tidigare faktiskt varit nyfiken på. Det var ganska enkelt, det gäller bara att komma ihåg alla små steg, men det ska nog inte vara några problem. I värsta fall är det bara att fråga någon om hjälp.
Bussresan hem spenderades med ett stort leende på läpparna. Mamma och lillebror verkade också vara på bra humör när jag strax efter nio klampade in genom dörren. De satt med en varsin chips och godis skål under näsan och tittade på Star Wars som gick på teve ikväll. Mysisar! Dock känner jag mig duktig som inte smakade en enda bit. Jag menar, det är ju bara tisdag..! Istället gick jag in i köket och gjorde i ordning två smörgåsar med mackrill på som jag sedan sköljde ner med ett stort glas laktosfri lättmjölk. Mums!
Nu ligger jag i sängen, i min mans vita skjorta, och överväger om jag ska låta John blund vinna och ta över för ikväll. Det blir antagligen så, för mina ögonlock är så tunga att de knappt går att hålla uppe.
Tack för en fin dag, mina fina, och tack för att ni tycker om mig som jag är. Det stärker mig! Sussa sött mina kära och icke kära, de jag tycker om och inte tycker om. Imorgon är en ny dag. God natt ♥
När man är ledig är det enklare att köra hårt!
Jag har precis kommit hem från skolan och njuter redan av höstlovet! Jag tar mig en bit knäckebröd och ett glas vatten när jag sätter mig i soffan framför datorn. Med mig tar jag måttbandet som låg på skrivbordet. Med det ska jag ta mått på mig själv så att jag blir lite mer motiverad under lovet, med träningen. Jag känner mig redan väldigt peppad på att köra hårt med god, nyttig mat och lagom mycket träning.
Sedan jag tvärt bestämde mig för att dra ner rejält på sockret, för någon vecka sedan, har jag mått så otroligt mycket bättre. Jag har börjat stressa mindre(även om jag fortfarande gör det), jag känner mig piggare, jag orkar med dagarna och jag är inte lika trött. Jag har börjat dricka mer vatten och försöker dricka ett stort glas till varje måltid, samt ha en vattenflaska med mig om jag ska iväg någonstans. Det blir en del turer till toaletten, men det är det helt klart värt! Mitt illamående har börjat försvinna.
Så, vart kommer min inspiration ifrån? Jag har ju velat det här så otroligt länge(att gå ner i vikt och känna mig fin), men aldrig riktigt haft någon kämpar glöd. Jo, en dag bestämde jag mig bara - nu ska jag banne mig äta bättre mat, för det är jag faktiskt värd. Jag är värd att må bra och jag är skyldig min kropp att mata den med fina råvaror, speciellt när jag stoppat i den så orena produkter genom alla år. Självklart äter jag också glass och kakor ibland, men jag låter det inte längre det bli en större del av vardagen utan något jag väljer att äta när tycker att det är värt det. När jag har en godispåse framför näsan på mig, och jag verkligen känner den söta och inbjudande doften, brukar jag tänka är det värt det? Är det värt att förlora en möjlighet att förändra mitt mål med några få sekunders njutning? Om jag tycker det, just då i stunden, så tar jag några godisbitar. Är min första tanke nja, jag borde inte... så låter jag bli! Eftersom jag verkligen vill det här, mer än någonsin, så blir min vilja starkare och tydligare vilket gör att jag har lättare att säga nej till mina sug. I längden är det faktiskt värt att stå över de flesta gångerna man skulle vilja ta en godsak, men ibland måste man få äta något om man är sugen. Det enda sättet att stilla sitt sug är ju faktiskt att äta det man är sugen på. Om det inte är ett falsk sug, som att man bara känner för att tugga på något - då kan man lika gärna ta ett tuggummi eller ett glas vatten. Vatten har i princip blivit min nya bästa vän, haha!
Hej höstlovet nu kommer jag, och jag ska må lika bra när skolan börjar igen, om inte bättre! När studenten kommer ska jag känna mig som den finaste tjejen i hela skolan. Det kommer inte bli lätt, men jag har viljan! Let's go follow our dreams, and make them come true ♥
FaceTime.
Idag har det varit en bra dag trots mycket att studera. Lillebror kom hem idag, så vi har skrattat en hel del! Vi är en mysig liten familj, våran lilla trio. Saknar familjen på min faders sida dock, är inte där så ofta som jag skulle vilja. Jag håller alla tummar och tår för att skolan slutar med så mycket läxor och prov så att man hinner ha ett liv också...men det lär väl inte hända innan jag tar studenten, hehe.
Hur som helst så FaceTime:ade jag med Stoffe ikväll, innan han skulle krypa till kojs. Den mannen är så gosig. Jag skrattar så gott när vi pratar och efteråt kommer jag alltid på mig med att le så jädrans stort. Himmel vad jag mår bra i hans närhet! Min bästaste bästa vän.
Nej, nu är det dags för mig att krypa till kojs om jag ska orka upp när väckarklockan ringer imorgon. Puss på er, och sussa nu så gott!
Free as a bird.
Canon EOS 600D + EFS 18-55 mm Macro 0,25m/0,8ft
Trots den tunga febern jag dragit på mig så känner jag att solen skiner i hjärtat. Jag ligger i sängen och ler och hostar om vartannat. Jag känner mig så fri på något vis. Som min egen. Jag känner mig stark. Oflyttbar. Jag känner mig redo för framtiden, och allt vad den för med sig! Jag är redo nu, för att fylla mitt liv med lycka och människor som gör mig glad. Nu är det min tur att må bra! ♥ Idag älskar jag livet!
It's a new day.
Canon EOS 600D + EFS 18-55 mm Macro 0,25m/0,8ft
God morgon! Idag är det en ganska fin dag, och jag hoppas att temperaturen inte sjunkit. Skoldagen blir inte jättelång, vilket jag tackar för. Tyvärr måste jag plugga ikapp idag, så någon vilodag blir det inte.
Jag önskar er alla en jättefin och härligt knasig vinterdag! ♥
Jag önskar er alla en jättefin och härligt knasig vinterdag! ♥
Something new.
Canon EOS 600D + EFS 18-55 mm Macro 0,25m/0,8ft
Jag, Sofia, har blivit med systemkamera sedan jag passerade min 18e bemärkelsedag och startar nu därför en blogg. Följer du den kommer du hitta mycket bilder, vardag och en del tankar om allt och inget. Enjoy! ♥
